Jonnas detaljer

Jag har, efter flera års uppehåll, bestämt att jag ska bli blod & plasmagivare igen. Jag var mycket stolt över mitt beslut då jag knallade iväg till universitetssjukhuset för att hinkas på blod och äta ostmacka med tonvis av smör.

Det är speciellt att komma in i ett blodgivarsammanhang. Alla går liksom och nickar till varandra och ler sådär trevligt för att, utan ord, välkomna en i blodtapparfamiljen. Det känns familiärt och älskvärt. Den heroiska insatsen lyser som en gloria över alla deltagare.

Jag har ju gjort detta förut och kände mig ytterst världsvan i sammanhanget. Som en uppsträckt tupp gick jag runt och tänkte på alla bebisar, barn och skadade som jag kommer att rädda livet på.

Efter att ha svarat lite snorkigt på alla (för mig helt Orelevanta) frågor, fick jag sätta mig i en stor stol i blodtapparrumet. En nål förs in i mitt armveck och plötsligt känner jag hur tuffingen i mig skrumpnar. Den kalla svetten droppar ned för mina händer, yrseln kommer upp i munnen och darrningarna börjar i fötterna. I alla andra stolar sitter folk och läser, dricker saft eller pratar med varandra medan jag sjunker allt längre ned i stolen. Till sist kan jag inte hålla mig:

- Hörredudu sjuksyster, måste du ta allt mitt blod idag?

- Hur menar du?

- Jag menar att det kanske räcker med en liten skvätt just idag? Så att blodet hinner vänja sig över snyltandet liksom?

- ……säg ditt namn och personnummer.

- Mitt eller blodets?

- ….men du. Vi tar ju bara tester nu. Du får ju inte lämna blod idag. Vi vill bara kolla upp om du är frisk. Titta.

Så tvingas jag titta på mina 5 minimala glascylindrar med blod. Jag tvingas också titta på de tillkomna småleenden som uppstått bland de andra blodtapparna i rummet. Vid deras sidor hänger nu stora blodberg. Jag försöker verka Obrydd.

- Förresten har jag glömt bort att skriva upp några operationer jag gjort, säger jag för att tänka på annat

- Har du glömt att skriva upp några operationer!?, halvskriker sjuksyster

- Ja, fast det var ögonen och där finns det kanske inte så mycket blod?

- Det finns blod där! Något mer du ”glömt”? Bott i Afrika kanske?

-…jo det har jag ju gjort om nu det ska va intressant..

-(nu skriker nästan den vitklädda tanten) MEN MÄNNISKA! När, var, hur!

Efter ett långt prat med personalen på blodgivningscentralen fick jag äntligen min ostmacka med megamycket smör på, jag fick också ett specialnummer som jag ska ringa om jag kommer på någon mer operation jag gjort eller plats jag bott på under mitt liv. Om 4 veckor ska de ringa och säga om jag får komma tillbaka.